Douglas DC-3 flög första gången den 17 december 1935. Den hade utvecklats från föregångaren DC-2. 1937 kom tre exemplar till Sverige och togs i tjänst av AB Aerotransport, föregångaren till SAS. Totalt tillverkades drygt 16 000 DC-3:or i en mängd olika versioner, huvudsakligen militära. Drygt fyrtio stycken har varit civilregistrerade i vårt land och åtta har tillhört Flygvapnet. Den första av dessa blev nedskjuten av sovjetiskt flyg den 13 juni 1952 och vraket finns idag bevarat på Flygvapenmuseum i Linköping. En av de andra havererade vid landning på F 11 1974. De övriga flög ända till 1982-1984 då de fasades ut från flygvapnet. En av dessa flyger fortfarande i regi av föreningen Flygande Veteraner.
DC-3 kommer till Sverige
AB Aerotransport ABA, föregångaren till SAS, skaffade tre DC-3:or redan 1937 för att på sikt ersätta de långsammare Junkers Ju 52/3m. 1939 respektive 1940 köptes ytterligare två. Man behövde flera flygplan för den, under andra världskriget, så viktiga kurirtrafiken till bl a Storbritannien. Två av dessa blev nedskjutna av tyskt jaktflyg över Nordsjön respektive Skagerrak 1943. Efter kriget fanns det massor av överskottsflygplan till salu och ABA/SAS hade inte mindre än 24 DC-3:or under åren 1945-1957. Ett antal av dessa gick periodvis i Skandinaviska Aero, Airtaco, Linjeflyg m fl. I början av 1950-talet bytte SAS ut sina DC-3:or mot SAAB Scandia, DC-4 och DC-6, och i början av 1960-talet bytte Linjeflyg ut sina DC-3:or mot Metropolitan.
DC-3 till Flygvapnet
Svenska flygvapnet har haft åtta stycken Douglas DC-3 i tjänst som TP 79 under en period av 36 år mellan 1948-1984. De första två, 79001 och 79002, (SE-APZ och SE-APW), köptes från SILA (Svensk Interkontinental Lufttrafik AB) av Kungl. Flygförvaltningen för 285 000 kronor i december 1948. Båda flygplanen byggdes om för signalspaning vid CVV i Västerås med stativ, kabelrännor och utbyttbara paneler för antenninstallationer. Ombyggnaderna var klara under våren-sommaren 1951. De placerades på F 8 där 79001 flög signalspaningsuppdrag för Försvarets Radioanstalt, FRA och 79002 användes av Försvarets Forskningsanstalt, FOA för olika slags forskning och materialutveckling. De fick namnen Hugin och Munin efter Odens båda korpar. Dessa två och föregångaren Blondie, en Junkers Ju 86, B 3 organiserades i en speciell transportgrupp, 6. transportgruppen på F 8 Barkarby. Den normala baseringen var dock på Bromma och F 8 ansvarade egentligen endast för service och underhåll av flygplanen.
Den 13 juni 1952 blev 79001 nedskjutet av sovjetiskt jaktflyg öster om Gotska sandön under ett signalspaningsuppdrag. Flygplanet var spårlöst försvunnet med undantag av en skottskadad gummilivbåt som hittades i samma område två dagar efter försvinnandet. Ett stort spaningspådrag genomfördes dagarna efter. Den 16 juni sköts en TP 47 Catalina, som letade efter DC-3:an, ned av sovjetiskt flyg. Denna gång lyckades besättningen nödlanda nära ett västtyskt fartyg som kunde plockade upp besättningen.
DC-3:an återfanns i juni 2003 på 125 meters djup nära den planerade flygvägen. Hösten 2003 bärgades vingar, motorer och andra föremål utanför vraket. På natten den 18-19 mars 2004 bärgades själva flygkroppen. Alla delar samlades på Musköbasen för det omfattande utredningsarbetet. En rapport över nedskjutningen och haveriet publicerades sedermera 2007. Resterna av flygplanet och tillhörande utrustning finns idag utställt på Flygvapenmuseum.
Flera DC-3:or till Flygvapnet
I april 1950 hade försvaret beslutat att starta utbildning av fallskärmsjägare och i oktober 1950 köptes ett flygplan, 79003 Pegasus för detta ändamål. Flygplanet utrustades för fallskärmshoppning på CVV och var klart i mars 1951 då de första provhoppen genomfördes den 21 mars. Fallskärmsjägarskolan (FJS) startades 1952 i Karlsborg och ytterligare en DC-3:a, 79004 Örnen, köptes in samma år och försågs med utrustning för fallskärmshoppning.
Behovet av transporter inom flygvapnet ökade och i april 1956 köptes ännu en DC-3 (79005) och i juni 1960 ytterligare två maskiner (79006 och 79007) som kom från Linjeflyg. 79002 och 79007 tillhörde F 8, men de resterande fyra flygplanen blev tilldelade Transportdivisionen på F 7 Såtenäs där 79003 och 79004 i huvudsak användes av Fallskärmsjägarskolan. Den första maskinen kom till F 7 den 6 mars 1951. Totalt har F 7:s TP 79 flugit 31 000 timmar under årens lopp.
TP 79 var flygvapnets riktiga arbetshästar som användes till allehanda transporter av materiel och personer, utbildning av navigatörer och radiooperatörer, till test och utveckling av radar och elektronik. Åtskilliga är de beväringar som har fått flyga till och från sina permissioner, för att inte tala om truppförflyttningar runt om i landet. Många utlandsbesök med militär personal, olika slags tjänstemän och VIP-personer har det också blivit. Även uppdrag för FN och Röda korset har förekommit. TP 79 började ersättas av TP 84 Hercules 1981.
En sista DC-3 till Flygvapnet
I oktober månad 1974 pågick en flygvapenövning vid F 12 i Kalmar. Den 9 oktober skulle 27 tekniker, befäl och värnpliktiga transporteras från F 12 till F 11 i Nyköping. Befälhavare på TP 79 nr 79005 var Bertil Kylborn som endast hade 25 timmar på DC-3. Det blåste en hård byig sidvind på mellan 17-25 knop på F 11. Maximal sidvind vid landning var 15 knop. Som styrman fanns en äldre erfaren pilot som menade att det kunde vara en bra övning att landa i sidvind. Bertil var av en annan uppfattning, men lät sig övertalas. När maskinen kommit ned på banan så kom en kraftig vindstöt från sidan och flygplanet vred upp sig mot vinden och åkte av banan ut på gräset. Det kunde ha slutat med det, men den äldre styrmannen drog på gas för att ta upp planet och gå om. Farten räckte dock inte till och maskinen sjönk igenom, slog i backen och fortsatte rätt ut i terrängen. Ena vingen kolliderade med ett träd och flygplanet roterade 180 grader, samt fortsatte några hundra meter och kraschade i stenig terräng. Alla ombord kunde ta sig ut på egen hand, men flera fick köras till sjukhus för kontroll.
Flygplanet blev naturligtvis totalförstört. Det användes sedan för utbildning av haveriutredare på F 11. Som ersättning för maskinen köptes i augusti 1975 en begagnad DC-3 från tyska Luftwaffe. Flygplanet köptes som reservdelar(!), men var i så gott skick att det fick nummer 79008 och fick flyga på egen hand. Det placerades på F 13M på Malmen. Till skillnad från övriga TP 79:or som var omålade så var 79008 kamouflagemålat. Man behöll den målning som flygplanet hade i Luftwaffe.
Både F 8 Barkarby och F 3 Malmen lades ned den 30 juni 1974. Malmen blev ett detachement till F 13 – F 13M. Under 1974 överfördes F 8:s båda TP 79 till F 3 innan F 3 blev F 13M. Även F 7:s maskiner överfördes till Malmen, varav de två sista den 13 mars 1981.
Avvecklingen
Torsdagen den 9 oktober 1981 var en speciell dag i TP 79:s historia. Då skulle det formationsflygas med de sex kvarvarande flygplanen. Efter enskild start i regn och blåst flög man några gånger fram och tillbaka över Malmen. Divisionschef övlt Torsten Gustavsson satte sedan kursen mot Bråvalla där man vände för att flyga tillbaka till Linköping. När man kom fram till SAAB-fältet hade man ändrat till flankformering. Över Malmen bröt man sedan upp och landade, den ena efter den andra. I och med denna flygning så hade 79007 gjort sitt sista uppdrag efter 30 år i tjänst. Det kom då att tillföras Flygvapenmuseum och står idag utställt utanför kalla-kriget-hallen.
TP 79 79008 avyttrades genom en omfattande bytesaffär som gav Flygvapenmuseum en Spitfire Mk. XIX, dvs samma version som de svenska spaningsflygplan S 31 Spitfire som flögs på F 11 under åren 1948-1955. För att klara detta byttes en Hawker Hunter 34006, en Douglas Skyraider SE-EBL, tre A 32A Lansen 32120, 32284, 32209 samt TP 79 79008 mot en Spitfire utan motor! TP 79:an flögs över till Kanada den 3 december 1982 av mj K-G Borgström från F 13M och en kanadensare, Timothy Ockenden. Flygningen gick i etapper, Malmen – Kungsängen – Bergen – Reykjavik – Søndre Strømfjord – Frobisher Bay – Val d’Or – Toronto, där man var framme den 9 december.
Den 22 juni 1983 gjordes den sista flygningen med 79002. Då flög övlt Ebbe Severinsson, kn Bertil Skogsberg och lt Rolf Sjöö planet från Malmen till Skå-Edeby utanför Stockholm. Även detta flygplan spelade en viktig roll i bytesaffären med Spitfiren. Den byttes mot en Rolls-Royce Griffon-motor som fanns på Skokloster Motormuseum. Motorn blev sedan monterad i FVM:s Spitfire. 79002 ställdes sedan upp utanför museet på Skokloster. Historien med 79002 slutar dock inte här.
Peter Flensburg fick 2008 av den nye ägaren, av en slump, veta att Skokloster Motormuseum skulle flytta till Simrishamn. Han erbjöd sig att köpa maskinen och köpet gjordes upp under hösten. Möjligheter att transportera flygplanet till Karlsborg undersöktes och man beslutade frakta den sjövägen till Karlsborg. Den 9-10 maj 2009 demonterades vingar, motorer och propellrar av frivilliga under ledning av Åke Jansson och dagen efter lastades 79002 på Ekerö rederis pråm vid ångbåtsbryggan invid klostret. Transporten gick längs Östersjökusten via Mem och Götakanal till Motala dit man kom den 15 maj. Man anlände till bryggan vid gamla Fallskärmsjägarlägret i Karlsborg kl. 19.55 den 17 maj efter tre timmar över Vättern. En stor mängd frivilliga lossade flygplanet dagen efter och satte det på plats på sitt fundament.
Den sista DC-3:an i flygvapnet 79004 flög sin sista tur den 3 april 1984. Därefter såldes den, liksom 79003 till Transport Aerien Zaire (TAZ) i Zaire. 79003 blev den näst sista TP 79:an i flygvapnet. Den levererades till TAZ den 15 december 1983, men hann inte användas mer än en månad innan den havererade i Kissi Dougon i Guinea.
Flygande Veteraner
När flygvapnet fasade ut 79006 1982 så såldes flygplanet till två privatpersoner för 80 000 kronor. Dessa två grundade en stiftelse, Flygande Veteraner och sålde planet till stiftelsen året efter. Föreningen Flygande Veteraner bildades och med hjälp av många frivilliga krafter gjordes en omfattande teknisk översyn och flygplanet fick tillbaka sin civila registrering, SE-CFP, som det hade haft i Linjeflyg. Flygplanet döptes till Daisy och premiärflögs i sin nya skepnad i juni 1984. Detta flygplan är sedan dess ett populärt inslag på flygdagar och som transportmedel vid utflykter för medlemmarna i föreningen.
I samband med SAS 40-årsjubileum 1986 så märktes flygplanet om med drakdekor och med namnet Fridtjof Viking som det hade under sin tid i SAS 1951-1957. Daisy var under en lång tid stationerad på Bromma, men huserar numera i Västerås.
Källor:
- Av gammal fin årgång, Stiftelsen Skånes Flygmuseum 1976
- Veteraner och Modeller, jan Jangö och Freddy Stenbom, Allt om Hobby 1976
- Med last genom luften, Lennart Andersson Z-förlaget 2016
- DC-3:an – Kalla krigets hemlighet, Christer Lokind, Medströms 2014
- Svenskt flyg under kalla kriget, Christer Lokind, Medströms 2016
- The Stockholm run, Nils Mathisrud, Stratus/MMP Books 2016
- Flygplan på museum, Sölve Fasth, allt om Hobbys Förlag 1993
- DC-3, TP 79002 Munin under andra värdskriget, Lars Karlsson, Fallskärmsjägarklubben 2021
- 46 år i luften med Bertil Kylborn, Eget förlag 2020
- Flyghistoriskt Månadsblad nr 9/1980, 12/1981, 4/1983, 6-7/1983, 8/1983, 3/1984, 6-7/1984
- Svensk Flyghistorisk Tidskrift nr 4/2002, 4/2009
- FlygvapenNytt nr 2/1981, 3/1981, 4/1981, 1/1984
- Allt om Hobby nr 2/1984
- Svenska militära flygplan och helikoptrar, Lars Larsson, SFF forum
- Hemsida för Flygande Veteraner – www.flygandeveteraner.se
TP 79 i Flygvapnet
| Fv nr | c/n | Koder | Anmärkning |
| 79001 | 9001 | – | Sköts ned av sovjetiskt flyg 13 juni 1952, vraket på Flygvapenmuseum |
| 79002 | 9103 | 8-72, 3-78, 13-78, 13-72, 13-792 | Skokloster Motormuseum, Utställt på Fallskärmsjägarskolan, Karlsborg |
| 79003 | 9010 | 7-73, 7-793, 13-793 | Såld till Zaire |
| 79004 | 19771 | 7-74, 7-794, 13-794 | Såld till Zaire |
| 79005 | 33246 | 7-75, 3-79 | Haveri på F 11, använt för haveriutredningskurser |
| 79006 | 13883 | 7-76, 13-76, 13-796 | SE-CFP Daisy, Flygande Veteraner |
| 79007 | 13647 | 8-77, 3-77, 13-77, 13-797 | Utställt Flygvapenmuseum |
| 79008 | 33153 | 13-78, 13-798 | Såld till USA |
Artikeln skriven av av Mats Averkvist och är tidigare publicerad i F 13 Kamratförenings tidning Bråvallabladet nr. 74 maj 2022.