Invasionen, eller snarare återtagandet, i Normandie 70 år

2015-03-31

Text: Bosse Ahlgren

Foto: Börje Thelin & Bosse Ahlgren

De röda bildhänvisningarna i texten hänvisar till bilder i galleriet längst ner på denna sida.

Börje Thelin och jag har blivit ombedda att skriva om vår resa till Normandie i samband med 70-årsfirandet av D-dagen i somras. Jag står för skrivandet och Börje för bilderna. DC3, eller snarare den militära versionen C47, har ju en central roll i den jättelika operationen. Vi är båda intresserade av historia, och då inte minst teknikhistoria samt andra världskriget. Vårt intresse för flyghistoria delar vi sannolikt med alla medlemmar i Flygande Veteraner.

Att vara intresserad av andra världskriget kan väcka både frågor och blandade känslor. Frågan kan vara ”Jaha, tycker du det är kul med krig, eller?” Därför vill jag gärna från början säga: Nej, det gör vi absolut inte. Frågan kommer säkert från faktumet att vara intresserad av något och tycka om i de flesta fall hänger ihop. Att vara intresserad av t ex fotboll eller segling, innebär också att man gillar det. Men det gäller alltså inte i det här fallet. Jag återkommer till det senare.

Vi hade bokat en resa på inte mindre än 11 dagar med CAB-resor. En researrangör som enligt vår erfarenhet har såväl bra som prisvärda resor. Det var flyg från Stockholm, fyra dagar i England, c:a 5 dagar i Normandie för att avslut med ett par dagar i Paris, och därefter flyg hem. Med på resan som reseledare var Peter Wetterberg som rest närmast oändligt antal gånger till Normandie, inte minst med Kadettskolan, där han varit chef. Det innebär självklart också att han kan nästan allt om allt.

De senaste fakta som kommit fram att Daisy verkligen deltog vid D-dagen gör ju det hela ännu mer aktuellt. Att kärran vi flyger omkring i har spelat en roll i en av de viktigaste händelserna i historien är ju verkligen otroligt spännande. Vi flyger i samma flygplan som de som hoppade i mörkret över Normandie. Tänk om hon kunde prata…Något att ägna några extra tankar vid nästa flygning, kanske?

Detta blir inte någon dag-för-dag beskrivning, utan snarare ett försök till allmän läsning utifrån blocken England, Normandie och Paris med betoning på Normandie. Jag kommenterar inte heller vädret under vår resa, men generellt kan man säga att vi hade nästan löjlig tur. Det regn vi fick kom genomgående när vi satt i bussen, och då är ju skadan marginell.

Länk till CAB-resor: http://www.cab-resor.se/

England

Gruppen träffas på Gatwick första gången. Hälften från Arlanda och hälften från Kastrup. Vi åker med en svensk buss och svensk busschaufför. Det visar sig att han är mästare på allt från att ratta vänsterstyrd buss i vänstertrafik till att tillhandahålla kalla maltdrycker.

Dagarna i England handlar i första hand om besök på muséer och liknande. Redan första dagen fick vi möjlighet att besöka en dold skatt. ”In the middle of nowhere” på landsbygden ligger stället där De Haviland Mosquito konstruerades och tre prototyper byggdes. Detta, andra världskrigets snabbaste flygplan, i huvudsak byggt i trä, för att vara lätt och pga metallbrist har verkligen en intressant historia. Ansökan om statliga medel avslogs, och man byggde vidare på spekulation, vilket alltså resulterade ett verkligt framgångsrikt flygplan. I prototypverkstan, visades under vår otroligt entusiastiska guides ledning, bl a hur man nu bygger helt exakta kopior med en del originaldelar. Bild 1

Att vara i England i andra världskrigets spår utan att besöka Duxford är naturligtvis omöjligt. På denna före detta RAF-bas, numera ytterst levande flygmuséum tillbringade vi en hel, solig söndag. En helt fantastisk dag med både flera timmar inomhus i flyg- och pansarmuséet och mycket tid utomhus. Bl a har de en B52:a stående inomhus. Den är verkligen gigantisk. DC3:an som stod bredvid framstår som ett sportflygplan. Att vi var där en söndag satte verkligen piff på anrättningen. Mycket flygande med såväl gamla warbirds som Texan och Spitfire, men även civila plan i form av ett par gamla Dragonfly. Att lunchen sköljdes ner med en Spitfire-öl eller två kändes helrätt. En mycket lyckad dag. Bild 2,3,4 & 5

I London tog vi oss ner under jord då vi besökte Churchills Warroom, en ledningscentral under markytan. En fascinerande och levande bit historia som rekommenderas alla London-besökare. Vi hann även med HMS Belfast, kryssaren som ligger förtöjd på Themsen. Där har man levandegjort livet ombord på ett bra sätt.

Bild 6 & 7

I Bovington ligger vad man brukar kalla världens bästa pansarmuséum med bl a den enda fungerande Tiger-tanken. Här kan man följa hela pansarhistorien från de första trevande engelska försöken ”Little Willie” och Mark 1 via all de stora och kända vagnarna från andra världskriget till de senaste högteknologiska tanksen. Här finns också ett flertal svenska vagnar, varav självklart Stridsvagn S sticker ut med sin udda konstruktion.

Bild 8 & 9

Vi gjorde även ett besök på det stora marinhistoriska området i Portsmouth där bl a Victory, Lord Nelsons flaggskepp från slaget om Trafalgar ligger. Alltså betydligt äldre historia. Vi bodde ett par nätter i Southampton, och av en slump hittade vi där en mosaik som beskriver stadens historia. Via den fick vi lära oss att Supermarine-fabriken låg här och alltså världens mest kända jaktplan (gissa vilket) tillverkades här.

Bild 10 & 11

Men nu började det bli dags att lämna landet där man äter för att bli mätt, och åka till det land som frankofilen Börje beskriver som stället där ALLT bra har sitt ursprung, maten är bäst i världen, ja helt enkelt Paradiset på jorden, d v s Frankrike.

Länkar:

Mosquitomuséet: http://www.dehavillandmuseum.co.uk/

Duxford, Churchills warroom och HMS Belfast: http://www.iwm.org.uk/

Pansarmuséet i Bovington: http://www.tankmuseum.org/home

Normandie

Efter en lång dags buss- och färjeresa landar vi i den fantastiskt vackra staden Honfleur, där vi ska tillbringa tre nätter på den lilla pärlan Hotel du Dauphine, ett hotell inrymt i ett korsvirkeshus från 1600-talet mitt i centrum. Funderar du på att åka till Normandie oavsett orsak kan såväl stad som det lilla hotellet rekommenderas varmt. Härliga middagar med skaldjur och fisk eller kött, kompletterat med en flaska gott vin vid den lilla hamnen, gör att alla sinnen vaknar till liv efter standardmiddagarna på engelska hotell.

Bild 12 & 13

Då hotellets frukostmatsal är för liten för att rymma hela sällskapet delas vi upp i ”matlag”. Börje och jag får förmånen att ingå i det första och därmed äta frukost kl 06:30. Semester? Säg det men när bussen lämnar kl 8 varje dag piggas vi upp med glad marchmusik. Det känns lite surrealistiskt...

Nu har alltså resans verkliga mål nåtts och vi känner historiens vingslag. Redan första dagen styr vi kosan till S:t Mere Eglise, känd för fallskärmssoldaten som hänger i kyrktornet. Vi börjar utanför staden vid minnesmonumentet över fallskärmsjägarna. Här träffar vi för första gången på veteraner, i detta fall amerikaner som deltog i invasionen. När Peter står och beskriver vad som hände blir vi för först gången överflugen av en DC3. Detta tillsammans med veteranerna och Peters beskrivning av skeendet blir en stark upplevelse. Inne i staden ser vi senare den docka som idag hänger i kyrktornet. I verkligheten var det en amerikansk styrka som av misstag råkade landa mitt i staden och många blev omedelbart dödade. Trots det var den lilla staden den första att bli befriad av amerikanska styrkor. ”Kyrktornskillen” blev alltså hängande i sin fallskärm, och överlevde där mot alla odds, även om han blev krigsfånge. Däremot blev han döv av kyrkklockorna…

I S:t Mere Eglise ligger också ett av de bästa invasionsmuséerna, tillägnat de amerikanska luftburna styrkorna. Där finns, i en egen liten rund byggnad, ett av mycket få kvarvarande glidflygplan, i detta fall det amerikanska Waco. I en annan byggnad finns en C47, eller DC3 som vi skulle säga. Små scenarion är uppbyggda runt planet och det finns också en plattform så man kan se hela härligheten ovanifrån. En ovanlig vy av vår så omtyckta flygplanstyp. Men nytt för i år är en riktigt vass upplevelse: Du får möjligheten att gå ombord på en C47 i England och via ett antal tekniska finurligheter flyga in över Normandie, hoppa och landa i S:t Mere Eglise. Riktigt bra, fascinerande och tankeväckande. Bild 14, 15, 16 & 17

Under våra dagar i Normandie var vi självklart också nere vid stränderna. Kodnamnen Juno, Sword, Gold, Omaha och Utah har nått en sådan berömmelse att de talar för sig själva. Mest känt, eller kanske ökänt är Omaha beach och klippan Point du Hoc. Vid vårt besök vid Point du Hoc drogs det jag tidigare beskrivit om vädret till sin spets på ett nästan löjligt sätt. 5 minuter innan vi skulle kliva ur bussen regnade det ordentligt och 5 minuter efter vi gått ur sken solen, och så fortsatte det. Bild 18

Point du hoc är en c:a 50 meter hög klippa med lodrätta väggar mot havet där det enligt underrättelserapporterna skulle finnas tungt artilleri. Amerikanska rangers hade som mål att ta klippan under natten. De gjorde också det, vilket verkar nästan obegripligt när man varit där. Förlusterna blev svåra, och inte kändes det lättare när det visade sig att kanonerna flyttats, eller möjligen aldrig varit där. När Börje och jag är på väg bort från klippan hör vi hur flygplan närmar sig. Gången har höga häckar på båda sidor och vi springer som galna kaniner, och precis när vi kommer förbi häckarna blir vi överflugna av 4 st C130 Hercules på mycket låg höjd. Häftigt! Till vår stora glädje kommer de dessutom tillbaka, inte bara en utan två gånger. Fyra Hercules på rad som kommer in från havet över klippan på låg höjd är mäktigt! Bild 19 & 20

Vid Omaha beach händer nästan samma sak: Med några sekunders marginal efter vi lämnat bussen kommer 5 st DC3 / C47 i diamantformation över oss. Börje och jag jublar ut vår glädje. Vi tycker oss känna igen den finska, holländska, norska och någon engelsk militärmålad. Vackert som en dag och ljudet är om möjligt ännu finare. Bara denna upplevelse är värd resan pris! Varje dag såg vi även enstaka DC3:or på närmare eller längre håll. Bild 21

Omaha beach kallas i efterhand för Bloody Omaha. Här försvarades en flack strand med tyskarnas fruktade 88 millimeterkanoner i vardera änden och stridsvana trupper, vilket gjorde att de amerikanska soldaterna hade fruktansvärda förluster, och hela den gigantiska operationen var en hårsmån från att blåsas av innan de fick fotfäste. Vi går på stranden i solen, ser de lyxiga strandhusen, monument och minnesmärken. Känslorna far runt i huvudet, och det är nästan svårt att ta till sig allt, Innan vi lämnar Omaha ser vi hur ett femtiotal unga amerikanska soldater får historien berättad för sig av en officer. Jag tänker att de säkert har ännu svårare att få någon ordning på känslorna. Bild 22 & 23

Förutom stränderna är nog ”Pegasus bridge” det mest kända landmärket efter invasionen. Pegasus bridge var ett kodnamn, som i själva verket avsåg en bro över floden Orne. Att ta denna viktiga bro hade anförtrotts de brittiska fallskärmsjägarna under befäl av Major John Howard. Detta var den första strid som ägde rum under D-dagen.

John Howard blev med tiden personlig vän med Peter Wetterberg, och vårt besök vid Pegasus bridge präglades verkligen av all den kunskap Peter fått under alla samtal och besök på plats som Peter och John haft. Jag vågar påstå att ingen resegrupp i världen har en bättre guidning vid denna så historiskt viktiga plats än vi som reser med Peter. När vi, sittande 100 meter från bron och kanske 50 meter från platsen där John Howards glidflygplan landade får det berättat för oss är vi knäpptysta, andäktiga som en grupp konfirmander på 50-talet. När Peter berättat färdigt haglar istället frågorna. Den nuvarande bron är en kopia av originalbron (som finns på ett muséum 100 meter bort) men besöket här är ändå en av resans många höjdpunkter. Bild 24 & 25

Ett av de större försvarsbatterierna var Batterie Merville. Det har till viss del bevarats och är värt ett besök för den intresserade. I en av bunkrarna har man en film-, ljud- och ljusföreställning som känns mycket realistisk. Inget att rekommendera för barnfamiljen dock. Även vid Merville finns en grön C47, vilket naturligtvis förgyller tillvaron på samma sätt som DC3:n som cirklade över batteriet vid vårt besök. Bild 26 & 27

I Caen finns det kanske mest kända invasionsmuséet, eller fredsmuséet som det kallas. Det är bra men ska jag välja ett blir det ändå muséet i S:t Mere Eglise sju dagar i veckan.

Under hela tiden i Normandie möter vi massor av fordon från andra världskriget. Allt från jeepar och lastbilar till pansarbilar. Vi träffade också på flera läger där dessa låtsassoldater (som Peter med visst förakt kallade dem) höll hus. Det är spännande och intressant att se dem, men när det visar sig att ”tyskarna” vid Batterie Merville var fransmän blir det ändå lite märkligt… Bild 28, 29 & 30

På själva D-dagen, den 6 juni, hade vi en del svårigheter att ta oss fram. Många vägar var avstängda då de riktiga högdjuren, t ex Obama, Putin, och drottningen av England var på plats. Märkligt att de prioriterades före oss kan man tycka.

Länkar:

Airbornemuseum i S:t Mere Eglise: http://www.airborne-museum.org/en/

Pegasus bridge museum: http://www.memorial-pegasus.org/mmp/musee_debarquement/?lang=uk

Batterie Merville: http://www.batterie-merville.com/

Fredsmuséet i Caen: http://normandy.memorial-caen.com/

Krigskyrkogårdarna

Krigskyrkogårdarna i Normandie är värda sitt eget kapitel. Under våra dagar i Normandie besökte vi tre: den tyska, den amerikanska och en mindre engelsk som i första hand var avsedd för de luftburna, De hade var och en sin särprägel.

Först var vi på den tyska vid La Cambe. Den utmärks, förutom av tystnaden, av de låga tegelfärgade korsen med två soldater vid varje kors. Förutom 21 000 andra unga (i många fall mycket unga) män vilar här pansaresset Mikael Wittman med besättning som vid sin död slagit ut över 130 stridsvagnar. Denna krigskyrkogård är, av mer eller mindre naturliga skäl, den sist anlagda i Normandie Bild 31 & 32

Den amerikanska kyrkogården vid Colleville sur mer är verkligen enormt stor. Antalet döda är här c:a 10 000 men korsen lika många som i La Cambe Här står de vita korsen i snörräta led och man har utsikt över Omaha beach, vilket känns helt naturligt. Med jämna mellanrum hörs en trumpet. När vi går mellan korsen konstaterar Börje: ”Krig är för jäkligt. Här ligger massor med unga män som blev blåsta på sitt liv” Kort, kärnfullt och en väldigt bra beskrivet. De blev blåsta på sitt liv för att vi skulle kunna leva vårt i frihet, Bild 33 & 34

Den sista kyrkogård vi besöker ligger vid Ranville, första stad att bli befriad av de engelska styrkorna. Den är betydligt mindre och här har c:a 2 500 engelska luftburna soldater sin viloplats. När vi är här kommer c:a 10 - 15 engelska veteraner på besök, Vi får förmånen att hjälpa dem över de få trappsteg som är vid ingången, och en av dem säger; ”Vi ska ha en Gudstjänst här. Vill ni inte stanna och vara med”. Frågan, omgivningen, och de mycket värdiga gamla männen gör att känslorna tar överhanden, och jag är tvungen att gå undan i ett hörn för mig själv. Vi stannade inte på Gudstjänsten, men borde vi inte ha gjort det? Veteranerna är värda all vår respekt i ordets bästa mening. Bild 35, 36 & 37

Länkar:

Tyska kyrkogården: http://en.wikipedia.org/wiki/La_Cambe_German_war_cemetery

Amerikanska kyrkogården: http://www.abmc.gov/cemeteries-memorials/europe/normandy-american-cemetery#.VJ7PyCA4

Engelska kyrkogården i Ranville: http://www.cwgc.org/find-a-cemetery/cemetery/2033500/RANVILLE%20WAR%20CEMETERY

Mot Paris

Bussen tar oss mot Paris. Vid den Calvadostillverkare vi stannar hos på vägen berättar de stora kopparkärlen en helt annan historia än den vi hittills hört. Bild 38, 39 & 40

Paris är en av tre städer som slåss om titeln Städernas Stad i hård konkurrens med London och New York, Får fundera lite till på vilken som vinner. Matmässigt är i alla fall Paris klar etta.

På vår bussrundtur passerar vi naturligtvis Eiffeltornet och andra kända landmärken. Men vi svenskar har en väldigt stor anledning att vara stolta över en mans insats i Paris. I slutet av andra världskriget hade den tyske kommendanten stränga order direkt från Adolf H att pulvrisera alla klassiska byggnader i Paris. Som vi vet blev det inte så. Orsaken är att den svenske generalkonsuln Raoul Nordling vid långa samtal med Dietrich von Scholtitz, som den tyske kommendanten hette, lyckades övertyga honom om att avstå från att genomföra ordern. Detta har gjort Nordling till hjälte i Frankrike, och i Paris finns en plats vid kyrkan Sainte Marguerite uppkallad efter honom, som vi naturligtvis besökte. Obegripligt nog är detta mer eller mindre okänt här i Svedala trots att man kan tycka att han borde ha samma status som Raoul Wallenberg och Dag Hammarsköld.

Paris är en fantastisk plats att sätta punkt för såväl resan som den här lilla reseskildringen. Hoppas någon haft glädje av den. Bild 41, 42, 43 & 44

Vill du läsa om Dagen D finns standardverken ”Den längsta dagen” av Cornelius Ryan och den modernare och mer utförliga ”D-Dagen” av Antony Beevor. Själv rekommenderar jag ”Slaget om Normandie 1944” av svensken Karl Gunnar Norén. Det är en kombination av historia och nutida reseskildring som är väldigt lättsmält. ”Alarm i Atlantvallen” av den svenske kustartilleriofficeren Bertil Stjernfelt utkom redan på 1953 och är också mycket läsvärd. Han cyklade runt i området och dokumenterade direkt efter kriget. Den boken har lovordats av självaste General De Gaulle. Utöver dessa båda böcker finns väl egentligen hur många som helst. Även DVD-boxen Band of Brothers rekommenderas starkt. Själv tycker jag det är den bästa TV-serie som gjorts. Har också nyligen gått i repris på TV10.